MEXIKOS MODERNA HISTORIA
Den spanska kolonin Nya Spanien som i dag är Mexiko var så viktig för spanjorerna att den snart upphöjdes till vicekungadöme med det formella namnet Virreinato de Nueva España.
Redan under slutat av 1700-talet började dock självständighetstankar spridas bland de övre samhällsklasserna som hade mest att vinna på att slippa moderlandet skatter. Den 16 september 1810 hade motståndet mot Spanien blivit så stort att befrielsekriget bröt ut.
Spanien var vid denna tid försvagat på grund av Napoleonkrigen som rasade i Europa och hade ingen möjlighet att sätta emot. Efter elva års strider kunde Mexiko 1821 utropa sig självständigt.
De mexikanska statsbyggarna var inledningsvis eniga om att Mexiko skulle förbli monarki. Men det fungerade inte, och 1824 blev Mexiko republik. Republikens Mexikos författning är skriven efter fransk förebild och styrelseformen påminner på många sätt om USA:s där landets 31 delstater formellt har stort självständighet. I realiteten har dock Mexikos president mycket stora maktbefogenheter över hela landet. Numera får en president bara sitta en mandatperiod. Efter sex år vid makten anses han ha roffat åt tillräckligt för sig själv och sina närmaste.
Självständigheten innebar dock ingen lycka för det mexikanska folket. Hela 1800-talet kom att präglas av oroligheter och inbördeskrig där olika intressen slogs om kontrollen över republiken. Nya presidenter kom och gick. Rekordet var tre presidentbyten under en dag. Över hela landet pågick samtidigt strider mellan olika fraktioner där huvudsakligen konservativa krafter stod mot liberala krafter. Regelbundet blandade sig också utländska krigsmakter i politiken. Inbördeskrig som följde av invasioner av både USA och Frankrike. 1848 tvingades Mexiko lämna ifrån sig halva sitt territorium, Kalifornien, New Mexico och Texas till den nya stormakten i norr.
När Centralmakten i Mexiko var försvagad av inre strider bröt sig dessutom den södra delen av den tidigare kolonin loss för att bilda den självständiga Centralamerikanska federationen, samtidigt som det glest befolkade norra delarna bröt sig loss för att utropa den självständiga republiken Texas. Sedan USA blandad sig i konflikten utröt strax ett regelrätt krig mellan USA och Mexiko. Kriget slutade 1848 med att Texas och även Arizona, Kalifornien, Nevada, Utah och New Mexiko blev delstater i Nordamerikas Förenta Stater.
Nästan halva Mexikos territorium gick alltså förlorat. Mexikos förhållande med USA har sedan dess varit komplext. Frihandelsavtal och arbetskraftsutvandring har förstås gjort att relationen blivit mer normaliserad under modern tid, men med Donald Trump som president har förhållandet försämrats igen då de hårda och arroganta tongångarna från USA gjort att mexikanerna påmints om gamla tiders oförrätter.
Vid två tillfällen under det oroliga 1800-talet invaderades Mexiko också av Frankrike. Det första franska-mexikanska kriget pågick åren 1838-1839 och brukar ibland kallas för bakelsekriget, då den franska interventionen motiverades med att fransmännen ville ge igen för att en fransk sockerbagare med verksamhet i Mexiko City fått sitt konditori plundrat. I grunden handlade dock konflikten om att Frankrike försökte ta över och axla rollen som kolonialmakt i Latinamerika efter Spaniens förlust.
Den andra franska invasionen skedde i slutet av 1861 då den franske kejsaren Napoleon III skickade sina trupper till Mexiko. Det fransk-mexikanska kriget slutade 1864 med fransk seger. Monarki återinfördes. Det blev habsburgaren Ferdinand Maximilian som kallades till Mexiko där han kröntes till kejsare Maximiliano I. Det mexikanska kejsardömet sågs som en fortsättning på aztekernas kejsardöme men blev kortlivat.
Så fort de franska trupperna kallades hem blossade striderna upp igen och snart var Mexiko City belägrat. Efter två månader föll staden och kejsaren greps och arkebuserades. Inbördeskriget och oroligheterna skulle därefter pågå ytterligare några år fram till 1867 innan slutligen generalen och härföraren Porfirio Díaz ledde sina styrkor till seger.
Det skulle dock ta tjugo år innan Porfirio Díaz kunde roffa åt sig makten. Han var sedan president i två perioder 1876-1880 och 1884-1911 men skulle i praktiken vara envåldshärskare under hela denna period.
Under Porfirio Díaz styre som brukar kallas Porfiriatet går Mexiko igenom en snabb utveckling. Landets styre centraliseras och presidenten tar kontrollen över delstaterna. Landet industrialiseras och Mexiko City moderniseras. Men på landsbygden lever den stora folkmassan och framför allt ursprungsbefolkningen kvar i djup fattigdom.
Porfirio Díaz enväldiga styre och de allt djupare klassklyftorna ledde snart till att en våg av oroligheter blossade upp igen. Konflikten kulminerade 1910 och den så kallade Mexikanska revolutionen brör ut.
Snart befann sig hela landet i det totala inbördeskriget. Frihetshjältar som Emiliano Zapata och Pancho Villa stod i fronten för folkarméer med fattiga lantarbetare som drömde om en egen bit jord att odla. Mot dem slogs militären och den gamla jordaristokratin som vägrade att gå med på en jordreform. Under en period blandade sig också USA i striderna när de såg sina intressen hotade.
Rebellerna drabbades av en tung förlust 1919 när den legendariske Zapata mördades och 1923 mötte Pancho Villa samma öde. Men den radikala sidan vann ändå slutligen efter en sönderslitnade maktkamp.
Maktkampen inom PRI slutade med att den radikala politikern Lázaro Cárdenas gick ut som segrare och blev partiets president. Under Lázaro Cárdenas sex år som president åren 1934-1940 förde PRI en politik där nordamerikanska oljebolag nationaliserades. Internationellt stödde landet samtidigt revolutionära rörelser runt om i världen.
I relationen med Sovjetuionen tog Mexiko ställning för Lev Trotskij och tog emot honom som flykting när han tvingades fly för att inte falla offer för Stalins terror. I Mexiko City fick Trotskij tillgång till ett välbevakat hus i en av de finaste stadsdelarna. Vi besöker Museo de Leon Trotsky och får veta mer om hur det gick till när Stalin lyckades få sin rival mördad, en händelse som fick stor betydelse för världskommunismens fortsatta utveckling. Trots att Mexiko ställt upp med ett befäst hus och beväpnade vakter lyckades KGB ändå värva en av Trotskijs förtrogna som lönnmördare. Skrivbordet där han satt när han klubbades till döds är fläckat av blod.
Unde denna radikala period i Mexikos historia stödde landet också den Spanska republiken och hyllade de mexikaner som tog frivillig värvning i Spanien för att slåss mot Franco. Efter inbördeskrigets slut tog Mexiko emot tiotusentals spanska republikaner, anarkister och socialister som flytt från Spanien och lät dem få mexikanskt medborgarskap. Republikanerna skulle få stort inflytande i det sociala livet i Mexiko City. Speciellt i stadsdelen Roma är det spanska inslaget tydligt, här finns till och med en kopia av Madrids berömda Cibelesstaty.
Det dröjde dock inte länge efter Cárdenas avfgång innan politiken blev en angelägenhet för ungefär samma lilla grupp som haft makten innan revolutionen. PRI förvandlades till en maktapparat som enväldigt skulle styra landet under sjuttio år.
Mexikos författning är skriven efter nordamerikansk förebild och styrelseformen påminner därför på många sätt om USA:s. Mexikos egentliga namn som används i formella sammanhang är till exempel Estados Unidos Mexicanos vilket betyder Mexikos Förenta Stater. Precis som Nordamerikas Förenta Stater består Mexiko av ett antal delstater, 32 stycken, som var och en har sin huvudstad med egna delstatsmyndigheter, delstatsregering och guvernör.
I huvudstaden finns landets kongress och senaten samt en president som utser en federal regering. Mexikos president väljs för en period på sex år i stället för fyra som i USA. En mexikansk president har mycket stora maktbefogenheter och man kan nästa säga att han kan göra som han vill under sin mandatperiod. Detta är förklaringen till att han bara kan sitta en mandatperiod. Efter sex år vet alla att han har roffat åt tillräckligt för sig själv och sina närmaste att det är dags för någon annan att ställa allt till rätta.
Sedan revolutionens dagar har alltså PRI varit landets dominerande maktcenter och härifrån har alla presidenter kommit. I praktiken har den avgående presidenten pekat ut sin efterträdare inom partiledningen som sedan kunnat resa runt landet och hålla valtal några månader innan han fått tillträda efter en garanterad valseger.
Ursprungligen var partiet ett vänsterparti med radikal retorik, men realpolitiken gick snabbt allt mer åt höger. När presidenten Gustavo Diaz Ordaz gav militären order om att krossa den radikala studentrörelsen 1968 genom att skjuta dussintals studenter, tusentals enligt obekräftade uppgifter som i efterhand visat sig välgrundade, var det styrande partiets radikala tongångar definitivt historia. Utrikespolitiskt fortsatte dock Mexiko att föra en radikal politik och stödde bland annat det revolutionära Kuba.
Maktkampen inom PRI blev också allt mer hänsynslös. Inför presidentvalet 1988 hade den avgående presidenten Miguel de Madrid utsett affärsmannen Carlos Salinas de Gortari som sin efterträdare. Men vid detta val lyckades för första gången två oppositionspartier också ställa upp med var sin kandidat som hotade PRI:s givna segrare. Men strax innan valet bröt oroligheter ut. Misstankarna om valfusk har därefter aldrig kunnat avfärdas. Salinas utropades som segrare med 50 procent av rösterna.
Under sin tid vid makten körde Salinas därefter en stenhård nyliberal politik där den egna valutan övervärderades och alla hinder för import slopades. Utländska investerare bjöds in. Mexiko fick en överhettad spekulationsekonomi men också en snabbt framväxande övre medelklass som kunde leva ett mycket påkostat liv för lånade pengar. Samtidigt blev Mexiko mycket dyrt för turister som var tvungna att växla till sig den övervärderade valutan. Men att turistnäringen och att den egna industrin föll samman doldes skickligt genom stora utlandslån. Först när Salinas avgått 1994 sprack bubblan. Då hade de flesta Skandinaviska researrangörer tvingats ställa in sina resor. Ingen ansåg det värt att åka till Mexiko.
När Salinas avgått drabbades Mexiko av den så kallade tequilakraschen, en djup ekonomisk baksmälla som skulle pågå under flera år. Valkampanjen 1994 präglades av valfusk och korruption där PRI:s mest korrupta falang gjorde allt för att få behålla makten och dölja korruptionen. Det gick så långt att presidentkandidaten Luis Donaldo Colosio som kom från PRI:s vänsterfalang mördades för att ge plats åt Ernesto Zodillo som Salinas hade utsett till sin efterträdare. Den mördade Colosio hade hotat med att avslöja alla tveksamheter som hans företrädare gjort. I efterhand har det visat sig att en grupp inom PRI själva låg bakom mordet.
Sedan Colosio röjts undan utsågs Ernesto Zedillo till PRI:s kandidat och kunde därmed också ta hem segern. Hans första uppgift var att ta hand om allt elände som hans företrädare Salinas ställt till med. Mexikanarna drabbades av devalvering och hårda ekonomiska åtstramningar. Men krisen förvärrades. Salinas misskötsel och efterföljaren Ernesto Zedillos oförmåga att ta landet ur krisen skulle leda till att PRI slutligen efter närmare sjuttio års styre skulle förlora makten. Salinas hade flytt till USA anklagad för korruption och till och med delaktighet i narkotikahandel och mord medan Zedillo fortsatte att driva landet ner i avgrunden.
Det var de fattigaste indianerna som fick betala priset för den nylibersala spekulationsekonomin i början av 1990-talet. Det var också de fattigaste som drabbades hårdast av åtstramningar. När det var som värst under 1990-talet svalt barn och gamlingar ihjäl i de fattigaste indianbyarna.
För att väcka uppmärksamhet för den miserabla situationen som de tvingades leva under bildade mayaindianerna i delstaten Chiapas en rörelse redan i början av 1990-taletsom de kallade EZLN, zapatistgerillan. I lönndom byggde de upp sin rörelse och nyårsnatten 1994 slog de till i en välplanerad aktion i staden San Cristobal de las Casas. Upproret riktade hela världens blickpunkt mot Mexiko.
Zapatisterna var ingen kommunistisk gerilla utan en indianrörelse som byggde på Mexikos frihetshjälte Zapatas idéer om rätten till jord för de fattigaste Zapatistgerilans talesman Subcomandante Marcos förklarade att indianerna bara ville uppmärksamma världen på att storbolag och godsherrar börjat lägga under sig den jord indianerna brukat sedan urminnes tider. Deras aktion var fredlig. Men militären gick in i området och i striderna dödades ett hundratal indianer.
Zapatisternas uppror och den folkliga mobilisering mot PRI som detta ledde till fick medelklassen i städerna inse vad som pågick ute i landet. Mexikanerna började få nog av PRI. Men att välja en vänsterpresident var ändå för stort steg för många väljare. Vid nästa presidentval 2000 vann därför affärsmannen Vicente Fox från kristdemokratiska PAN (Partido de Acción Nacional). Vicente Fox som tidigare varit Coca Cola-chef för Mexiko blev den första presidenten på över sjuttio år som inte tillhörde PRI. Han lyckades ta Mexiko ur krisen och vända landets utveckling. Men fattigdomen minskade inte speciellt mycket ute på landsbygden. Samma år som krisen slog till hade Mexiko blivit en del av Nafta-samarbetet mellan Mexiko, USA och Kanada vilket innebar att landets ekonomi öppnats vilket gynnade storföretag och städerna men missgynnade småjordbrukare och landsorten som fick känna av konkurrensen från USA:s effektiva jordbruk.
Ernesto Zedillo satt kvar på presidentposten till år 2000 då hans sexårsperiod var slut. I valet ställde som alltid PRI upp med en kandidat som förväntades vinna en given seger. Men valresultatet blev en överraskning. För första gången på 71 år vann en kandidat som kom från ett annat, den då 59-årige Vicente Fox, kandidat för konservativa partiet PAN (Partido de Acción Nacional).
Trots att Vicente Fox företräder ett konservativt parti föredrog alltså många vänsterväljare att lägga sin röst på honom framför att låta det genomkorrumperade PRI fortsätta vid makten.
Vicente Fox var innan han blev Mexikos president en respekterad affärsman. Han är över två meter lång och brukar bära en cowboyhatt.
Som president satsade Vicente Fox under sina första år vid makten mycket kraft på att minska korruptionen och utrota hungern i det mexikanska samhället. I sin politik delade han många värderingar med Brasiliens president, vänstermannen Lula. Dessa två herrar bildade vid flera tillfällen gemensam front på internationella toppmöten. Vicente Fox sista år som president blev dock en politiskt komplicerad period. Utan majoritet bakom sig i parlamentet kunde han inte bedriva en aktiv politik. Samtidigt som landet gick igenom en ekonomisk högkonjunktur genomfördes inga reformer som kunde leda till en utjämning mellan klasserna. I stället skärptes motsättningarna.
Inför presidentvalet sommaren 2006 hade vänstern därför stora förhoppningar om att kunna vinna. Valet blev en rysare. Efter en lång och osäker räkning förklarades slutligen liberalen Felipe Calderón till segrare. Vänsterkandidaten Andrés Manuel López Obrador som utpekats till segrare i alla opinionsmätningar vägrade dock att godta valresultatet och hävdade att han bestulits på segern genom valfusk.
Internationella valobservatörer har dock konstaterat att allt tyder på att valet 2006 till skillnad mot alla andra val i landets historia gick rätt till. Vänsterns problem var snarare att de inte lyckades mobilisera väljarna, Obradors seger ansågs så given att många helt enkelt struntade att gå och rösta.
Preidentvalet 2012 blev inte heller den revansch som Andrés Manuel López Obrador hade hoppats. I stället blev det den unge karismatiske politikern Enrique Peña Nieto från det gamla maktpartiet PRI som lyckades vinna.
Inledningsvis var Enrique Peña Nieto han mycket populär och inledde en rad efterlängtade reformer. Men hans popularitet skulle snart falla. Speciell avsky väckte hans oförmåga att stoppa det allt mer våldsamma narkotikakriget. I nästa stycke berättas om den politiska situationen i dag.