Kuba var till för bara ett sekel sedan en spansk koloni och landet står fortfarande mycket nära Spanien. Under alla år Spanienportalens redaktör var stationerad som korrespondent i Madrid ingick Kuba i hans bevakningsområde. Därför finns också nyheter och resguider om Kuba här på Spanienportalens webb.

___________________________________________________________________

Massflykten från Kuba

TEXT & FOTO: THOMAS GUSTAFSSON

Långa köer för mat och ständiga elavbrott, ett havererat transportsystem och massarbetslöshet. Kuba går igenom en djup kris som har lett till en massiv flyktingvåg. Sedan gränserna öppnades efter Coronapandemin har hundratusentals kubaner flytt från landet där de inte ser någon framtid.

Scener som den på bilden här intill, som togs vid en matkö i Havanna i november 2022, påminner om hur det såg ut under specialperioden, den ekonomiska kris som Kuba gick igenom efter Sovjetunionens sammanbrott. Skillnaden är att då för trettio år sedan fanns Fidel Castro som manade till uthållighet och lovade att allt snart skulle bli bättre. Då var det heller inte tillåtet för kubaner att fritt lämna landet.

I dag finns inte Fidel Castro och inom regimen har ingen kunnat ta över hans roll som karismatisk revolutionsledare. Numera är det däremot tillåtet att fritt lämna landet. Att köpa ett pass och en flygiljett är ingen svårighet för kubaner som vill resa och har pengar så det räcker. Prövningen är att bli insläppt i ett annat land. I Europa är alla gränser stängda för ekonomiska flyktingar från Kuba. Sedan Barack Obama skärpte reglerna är det betydligt svårare för kubaner att ta sig till USA (Tidigare räckte det med att en kuban satte en fot på USA:s mark för att få stanna, i dag likställs kubaner med andra latinamerikaner). Men om en kuban ändå lyckas ta sig in i USA har de fortfarande bättre möjligheter än andra latinamerikaner att få stanna, efter ett år får de uppehållstillstånd.

Trots alla svårigheter med att bli mottagna av ett annat land har hundratusentals människor lämnat Kuba sedan hösten 2021, när Coronapandemins inlåsning upphörde och massflykten inleddes. Exakt antal kubanska emigranter finns inte redovisat någonstans. Mörkertalet är stort. En hel del av dem som flyr drunknar när de flyr till havs eller rånmördas och försvinner. Flest kubaner har tagit sig USA under året som gått. Den officiella siffran för kubanska flyktingar till USA mellan den 1 oktober 2021 och 1 oktober 2022 hamnade på 224 000. Därefter har ytterligare tiotusentals kubaner tagit sig till USA. Om man utöver dessa beaktar alla som inte kunnat räknas eller fortfarande är på väg mot USA och alla som lyckats ta sig in i EU genom släktskap eller på annat sätt samt dem som valt att stanna kvar i ett annat latinamerikanskt land så betyder det att minst trehundratusen kubaner på kort tid har gett upp och lämnat Kuba. Dessutom fortsätter flykten, varje dag, utan inbromsning.

Att resa med båt över havet och kliva i land i Florida är alltså ovanligt för de kubanska flyktingarna vid denna massflykt. Det vanligaste resvägen är att flyga till någon destination i Sydamerika som inte kräver visum. Ecuador är en vanlig destination, liksom numera också Guyana. Därifrån tar sig sedan kubanerna landvägen norrut mot USA på stigar och vägar och med hjälp av människosmugglare. En stor prövning är att ta sig genom den vilda regnskogen som ligger mellan Colombia och Panama. En minst lika farlig sträcka går genom Mexiko där det finns kriminella gäng som rånar flyktingar.

Alla man möter i Kuba känner flera som gett sig av den senaste tiden:

"Det är farligt att fly den vägen han valt men min bror såg ingen framtid längre i Kuba. Han lämnade allt och flög till Quito", säger en röst.

"En dag var grannarna borta. De lämnade sitt hus, sin bil, allt, och bara försvann. De såg ingen framtid här", säger en annan.

"En gång var vi ett stort glatt gäng. Vi är snart ensamma kvar, de andra har flytt", säger en tredje.

"Klart jag tänker på vad jag ska göra, hela tiden. Hur jag ska få tag i mat. Men just nu med min sjuka mamma kan jag inte göra något annat än härda ut," säger nästa.

Det som kännetecknar krisen denna gång är bristen på hopp och framtidstro. Vid tidigare kriser och svårigheter har det ändå alltid funnits skratt, musik och tid för glädje i vardagen. Nu ser man oftast bara oro hos dem man möter. Skillnaden är stor jämfört med hur det var bara för några år sedan. Då såg framtiden ljus ut. Ekonomin växte och turismen slog nya rekord. Det fanns gott om jobb och möjligheter att tjäna extra hårdvaluta. Överallt öppnades nya hotell. Havanna och andra städer kännetecknades av ett livligt gatuliv med mängder av privata restauranger och annan verksamhet och affärerna var fyllda med varor.

Sedan kom Donald Trump. Sanktionerna skärptes och en stor del av turismen försvann när USA förbjöd sina medborgare att besöka Kuba och de stora kryssningsfartygen slopade Havanna. Läget förvärrades när Venezuela drog ner försändelserna av olja. När världen strax därefter drabbades av Coronapandemin försvann också den europeiska och kanadensiska turismen. Försändelserna med pengar från anhöriga utomlands minskade samtidigt då kubaner utomlands oftast har tillfälliga jobb inom servicenäringar som drabbades av neddragningar under Coronakrisen.

För Kuba förvärrades coronapandemins konsekvenser dramatiskt av att den kubanska regimen, likt många auktoritära stater, valde att stänga ner samhället. Familjerna satt inlåsta utan möjlighet att tjäna några extra pengar. Den 1 januari 2021, mitt under Coronapandemin, genomförde regimen sedan en ekonomisk reform där den dubbla valutan togs bort vilket fördyrade tillvaron får många kubaner. För att försöka få igång ekonomin försökte regimen visserligen samtidigt öppna upp för privata initiativ. Från att ha starkt begränsat de områden där privata företagare fick verka öppnades tvåtusen olika områden för privat företagande. Men regimen vågade inte reformera det improduktiva jordbruket och livsmedelssektorn. Samhället hade inte heller återhämtat sig efter Coronapandemin och turismen var sönderslagen. Reformerna hade ingen effekt.

Matbristen och hopplösheten växte och ledde till oroligheter. Under sommaren 2021 skakades landet av kravaller. När Coronapandemin klingat av hade många hoppats på bättre tider. Med Joe Biden som president skulle turisterna från USA återvända och vardagen bli bättre. Men i stället drabbades världen av en omfattande lågkonjunktur och höjda råvarupriser på grund av Ryssland krig mot Ukraina. Turisterna avvaktar.  Situationen har dessutom förvärrats av att landet slogs sönder av flera svåra orkaner under hösten. Kuba drabbades av en djup ekonomisk-, social- och politisk kris.

Grunden för livsmedelsbristen som nu börjar bli allt mer kännbar för de vanliga kubanerna är förstås att Kuba tvingas importera det mesta som konsumeras. De höga livsmedelspriserna och oljepriserna slår hårt mot landet. Trettio år efter Sovjetunionen upplösning har de kubanska statliga jordbruken aldrig återfått den förmåga de hade under den planekonomiska tiden då Sovjet försåg jordbruket med allt som behövdes. Det finns inte reservdelar eller drivmedel till de gamla slitna maskinerna, inte gödningsmedel eller transporter till skördarna. I år måste Kuba som är känt för sina sockerodlingar till och med importera socker för att klara landets behov eftersom sockerskörden blir usel. Vägarna som för några år sedan var relativt livliga med trafik är i dag ödsliga. Bara ett fåtal bensinmackar har bensin att sälja och där är det minst tre timmars väntan för att fylla tanken. Överallt gapar tomma butiksfönster som vittnar om att varorna är slut, inget finns att sälja och ingen har pengar att köpa för.

Det är i och för sig inte första gången kubanerna går igenom en kris. Men denna gång har befolkningen i framför allt Havanna vant sig vid en högre levnadsstandard. Revolutionens landvinningar är avlägsna för de yngre generationerna som inte står ut med massarbetslöshet och hopplöshet. Medelklassen har tröttnat på att de jobb de kan få inte ger någon lön det går att leva på.  I sina mobiltelefoner kan kubanerna samtidigt se att det finns möjlighet till en annan vardag för den som lämnar Kuba. Kortsiktigt innebär massflykten förstås att regimen blir av med orosmoment, de unga arga männen försvinner. Dessutom kommer utvandrarna att skicka pengar till släktingar som finns kvar i Kuba vilket gynnar ekonomin då det närmast är att betrakta som exportinkomster. Men långsiktigt kommer massflykten att  få omfattande konsekvenser för samhället. Det är förstås en katastrof för ett land att minst fem procent av den aktiva delen av befolkningen på så kort tid har försvunnit och att flykten dessutom inte ser ut att ha något slut. Det är ju de unga välutbildade och mest driftiga och våghalsiga som flyr. Den del av befolkningen som skulle föda nya barn och arbeta och försörja de äldre.

Avslutningsvis ett tillägg med anledning av att artikeln publiceras i anslutning till en reseguide till Kuba:

Frågan man kan ställa sig är förstås om man ska åka till Kuba? Kan man som svensk turist besöka ett land som har så stora strukturella problem? Ja man kan resa till Kuba. Men man ska förstås vara medveten om att utanför turistorterna som ligger vid den norra kusten möter man en kubansk vardag som är långt ifrån det karibiska paradis som saluförs av många researrangörer. Visst finns det stränder och drinkar, men de strukturella problemen går inte att blunda för. Man ska alltså absolut inte resa till Kuba om man bara vill vila, sola och bada i ett karibiskt semesterparadis. En resa till Kuba är komplicerad och krävande. Det måste man vara inställd på. Det är säkert att resa runt i landet men svårigheterna är så stora att det heller inte är någon bra idé att resa hit med barn. Kuba är en auktoritär enpartistat med allt vad det innebär. Ett land som valt en helt annan väg än Sverige. En resa till Kuba väcker därför många tankar. Och det är just därför du ska åka hit. För att skaffa dig en egen uppfattning om ett omdebatterat samhällsystem.

PUBLICERAD 15 NOVEMBER 2022