MEXIKOS ÄLDRE HISTORIA

Det finns få länder i världen som har fått sin jord fuktad med lika mycket människoblod som Mexiko. Grymhet och krig var en del av vardagen långt innan européerna kom hit.

De första människorna som befolkade den amerikanska kontinenten hade sitt ursprung i Asien och kom vandrande över Berlings sund för närmare 50.000 år sedan. Sakta trängde dessa stenåldersmänniskor allt längre söderut och befolkade inom några årtusenden hela kontinenten ända ner till Sydamerikas yttersta spets.

Arkeologiska lämningar i Mexiko tyder på att någon gång för sju tusen år sedan blev dessa jägare bofasta och började odla jorden. Jordbruket innebar en stor förändring för stenåldersmänniskorna. Men den största revolutionen orsakades av majsen. När jordbrukstekniken blivit tillräckligt utvecklad behövdes bara mindre tid till matproduktionen. Därmed fanns förutsättningarna för de första civilisationerna att uppstå.

Den första framstående civilisationen bildades av olmekerna, ett folk som bildade den första civilisationen någon gång år 1500 f.Kr. Olmekerna bosatte sig vid den Mexikanska Golfen. Det mesta är i dag okänt om deras kultur men man vet att de levde i mindre samhällen som hade en strikt klassupdelning. Längst ned i hierarkin stod jordbrukarna som försåg de övriga med mat. Det övre skiktet var ett prästerskap som skötte de religiösa ceremonierna. Högst upp i hierarkin fanns översteprästen eller kejsaren om man så vill. I dag är olmekerna ihågkomna av eftervärlden tack vare sina väldiga stenstatyer som de lämnade efter sig, alla föreställande ett runt huvud med stora ögon. Det finaste av dessa huvud finns på det Antropologiska museet. Värt att fotografera.

Ungefär tvåhundra år före år noll inföll därefter den så kallade klassiska perioden i Mexikos äldre historia då framför allt tre förhistoriska civilisationer uppkom på olika platser.

Den första civilisationen var Teotihuacán, en multietniska jättelik statsstad som byggdes upp strax utanför dagens Mexiko City. Den andra civilisationen som grundades av zapotekerna hade sin huvudstad vid Monte Alban strax utanför Oaxaca. Den tredje av den klassiska civilisationen är den mest omtalade och skapades av maya, ett folk känt för sin djupa kunskap i astrologi och matematik. Mayafolket levde i södra delen av dagens Mexiko där de mäktigaste av deras statsstater var Uxmal och Chichén Itzá.

Strax utanför huvudstaden ligger den väldiga fornlämningen Teotihuacán som kommer från den klassiska perioden. Staden består av ett antal enorma pyramider, tempel och andra ruiner som tyder på att minst 200.000 människor måste ha bott här. Folket som levde i den mäktiga staden Teotihuacán dominerade hela centrala Mexiko fram till år 650 då staden erövrades av omgivande fientliga stammar. Vad som hände med stadens befolkning då vet man inte, men förmodligen fördes de bort som slavar eller dödades. Några generationer senare var deras historia och kultur glömd för alltid.

I södra Mexiko strax utanför staden Oaxaca finns Monte Albán som är en annan av den klassiska periodens mäktigaste städer som började byggas av zapotekfolket omkring 600 f.Kr. Utgrävningar av den heliga staden är långt ifrån avklarade. Zapotekerna byggde flera stadsstäder i området och upplevde en blomstringsperiod fram till år 1000 då de besegrades av mixtecerna i ett stort. Därmed övergavs alla deras städer och användes bara som gravplatser av efterföljande folk.

Mayafolket svarade för den tredje civilisationen som uppkom under den klassiska perioden. Trots att mayafolket inte kände till några andra metaller än guld och alltså befann sig på stenåldersnivå var deras vetenskap inom vissa områden till och med mer avancerad än nutidens. Deeras historia till stora delar höljd i mystik vilket bara väckt ett ännu större intresse hos forskare, arkeologer och amatörhistoriker. Många av mayafolkets främsta statsstäder är i dag framgrävda och räknas till världens mest sevärda arkeologiska lämningar.

De äldsta spåren man funnit av mayafolket härstammar redan från 2500 f.Kr men deras högperiod inföll under den klassiska perioden mellan 200-900 e.Kr. Samhällsstrukturen i deras statsstäder var avancerat. De var skickliga jordbrukare och dränerade djungelområden och byggde konstbevattningssystem och kunde därmed få fram flera majsskördar om året. Mellan bönderna fanns ett mellanskikt med soldater. Ledningen låg hos prästerskapet som utgjorde en egen klass där barnen fick ärva makten av sina föräldrar generation efter generation. Översteprästen var den som bestämde och han hade en kejsares makt.

Folket lydde blint översteprästens order i rädsla både för prästerskapet och gudarna. De odlade sin majs och grönsaker, gick ut i krig mot grannfolk om så krävdes och byggde pyramider och tempel när det inte fanns tillräckligt med slavar. När man inte lyckats ta några krigsfångar för att offra till gudarna tvingades undersåtarna till och med offra sina barn. Gudarna krävde hela tiden färska människohjärtan.

Astronomi var en viktig vetenskap för mayafolket och de beräknade stjärnors och planeters rörelser med stor precision. Deras kalendersystem var exakt. Dagens moderna datateknik har beräknat ett år till 365,2422 dagar. Mayafolkets astronomer beräknade det till 365,2420 dagar.

Tusen år innan européerna kände till avancerad matematik kunde också mayafolkets vetenskapsmän räkna mycket höga tal och tal mindre än noll tack vare att de hade ett tecken för nollan och kände till komplicerade matematiska principer. De hade också ett skriftspråk som dagens forskare ännu inte lyckats tyda helt. Mayafolket kände också till hjulet. Men hjul användes bara till barnens leksaker eftersom de saknade dragdjur som kunde dra vagnarna.

Mayafolkets präster använde tre parallella kalendrar. Solåret var precis som vårt uppdelat i 365 dagar och innehöll också exakta markeringar för solförmörkelser och andra förändringar bland planeterna som påverkar jorden.

I den religiösa kalendern bestod året av 13 månader där varje månad hade sina religiösa riter. Av kalendern framgick när gudarna som styrde universum skulle ha sina offer.

Slutligen fanns också en kalender för den stora tideräkningen. I denna skrevs år noll 3114 fKr. Vad som hände år noll vet ingen i dag. Men många tror sig ha svaret på gåtan.

Den mest fantasieggande förklaringen har lanserats av schweizaren Erich von Däniken. Han hävdar att mayafolket fick sin kunskap från utomjordliga besökare det år som de sedan räknade som år norr. Som bevis för sina teorier anför von Däniken pyramidernas form, flera skulpturer och tecken som påminner om rymdfarare och rymdfarkoster och deras legender. Men framför allt deras stora kunskaper om världsrymden som han menar att ingen på jorden kan ha känt till utan tillgång till moderna stjärnkikare, datorer och egna rymdfärder.

Andra amatörhistoriker tror att mayafolket var båtflyktingar som kom från Asien och att de i så fall skulle de ha nått Yucatanhalvön år 3114 f.Kr. Enligt dessa historiker hade mayafolket kontakt med civilisationer i andra världsdelar. Detta är förklaringen till att man hittar pyramider på så många platser på jorden.

Det finns till och med historiker som anser att mayafolket hade svaren på universums alla stora frågor. Som blivit besatta av deras hemligheter och som ägnat hela sitt liv åt att finna svar på deras gåtor.

De flesta seriösa forskare är visserligen eniga om att mayafolket hade sitt ursprung i Asien. Men all modern forskning tyder på att mayaindianernas anfäder precis som alla andra indianer kom vandrande över Berlingssund. Att mayafolkets civilisation sedan nådde sådana höjder på vissa områden är visserligen en gåta men hade naturligtvis inget med utomjordlingar att göra.

Enligt den senaste forskningen har man funnit att mayafolket levde i flera statsstäder i Yucatánområdet som dessutom blomstrade under flera perioder. Till en början levde maya i fredlig samexistens men några århundraden efter år noll började prästerskapet i de två största städerna sträva efter att bli mäktigast och började lägga under sig de mindre städerna. Snart fanns två stora imperium. Det ena hette Tikal, till vilket de kända mayastadeerna Palenque.  Det andra maktimperiet var Calakmul med underlydande städerna Uxmal och Chichén-Itzá. Sedan några år tillbaka utforskas också den stora ruinstaden El Mirador dold långt inne i Guatelmalas djungler, allt tyder på att denna statsstat var lierad med Tikal.

Så länge dimperierna var lika starka upprätthölls maktbalansen. Men omkring år 750 gick Tikal förbi sin rival och därmed bröt ett blodigt krig ut. Tikals härskare lyckades besegra Calakmul. Men när kriget var över visade det sig att Tikals härskare inte hade någon möjlighet att kontrollera det väldiga rike man erövrat. Uppror och strider blossade därför snart upp i utkanten av imperiet. De mindre städerna började bekämpa varandra. Folket reste sig mot prästerskapets terror. Oroligheterna ledde till att jordbruket föll samman. Missväxten ledde till svält och epidemier. Till slut fanns ingen annan utväg för den enskilde människan än att överge de döende städerna för att själv försöka finna mat ute i naturen. När spanjorerna kom några hundra år senare var städerna förvandlade till stenhögar som slukats av djungeln. Bevattningssystem och det gemensamma försörjningsnätet var utplånat sedan hundratals år tillbaka.

Toltekerna:

Sedan de tre klassiska kulturerna gått under vid 900-talet dröjde det inte länge innan ett folkslag som kallas tolteker kom norrifrån och vandrade ner över Mexiko där de fyllde det tomrum som uppstått. Toltekerna nådde ända ner till Yucatánhalvön där de tog över flera av mayafolkets överblivna städer och förbättrade deras byggnader. De tog också över mayafolkets religion och myter.

Toltekerna liksom alla andra av Mexikos indiankulturer offrade människor till gudarna. Solguden krävde färska människohjärtan för att fortsätta sin vandring över himeln. Krigsguden krävde färska hjärtan för att ge krigslycka.

Inom deras kulturer spelade också bollspel en betydande roll. Olika bollekar spelades överallt som förströelse. Men bollspel hade också en religiös betydelse och skedde då på specialgjorda bollplaner. Spelet till gudarnas ära var hårt. De två lagen som möttes fick bokstavligen slåss för livet när de försökte kasta bollen igenom den ring som fanns uppsatt på den ena långsidan. Vinnarlaget belönades med åskådarnas smycken medan förlorarna miste livet. Innan spelarna offrades tvingades de dansa dödsdansen. Gudarna skulle därmed få blod som var sprunget ur smärta och rädsla. Det gick till så att man gjorde hål i könsorganen på spelarna och trädde igenom ett snöre och kunde därmed tvinga dem att dansa innan de dödades. Något för dagens professionella fotbollspelare att tänka på när de klagar över en sträckning i vristen.

Indiankulturernas människooffer följde ritualer som betydde stor smärta för offret. Prästerna skar hjärtat ur kroppen med stenknivar. Den olyckliges sista syn innan döden kom som en befrielse var sitt egna pulserande hjärta som höjdes i triumf mot solen. Hjärtat placerades sedan på en eld för att förvandlas till rök som kunde stiga till gudarna.

Sedan den jättelika staden Teotihuacán, som alltså låg i centrala Mexiko inte långt från den nuvarande huvudstaden, hade fallit år 650 rasade krigen fram och tillbaka i hundratals år utan att något av de olika folkslagen hade lyckats bygga upp någon betydande samhälle. Det fanns alltså en utrymme för en ny dominerande stormakt när aztekerna kom vandrande in i stora skaror vid mitten av 1300-talet.

Aztekerna:

Aztekerna var ett nomadfolk som hade sitt ursprung i norra Mexiko. Religion och kultur hade de visserligen tagit efter från de högstående toltekerna som utplånats vid den här tiden. Men skillnaden var att aztekerna var ett vandrande krigarfolk som levde på att röva från andra fredliga jordbrukarfolk. Aztekernas gudar krävde också mer människooffer än de andras gudar mayafolket och toltekerna offrade bara människor vid speciella tillfällen. Aztekernas gudar krävde däremot hela tiden allt mer människohjärtan.

Aztekerna såg sig själva som ett utvalt folk. Sedan de tvingats lämna sina senaste bosättningar hade deras präster fått gudarnas löfte om ett nytt land där de kunde slå sig ner. En örn skulle uppenbara sig när de nått de förlovade landet, örnen skulle sitta på en kaktus med en orm i näbben. Denna symbol är i dag Mexikos statsvapen och finns på både fana och mynt.

Aztekerna hade vandrat i flera år, ständigt i fejd med andra indianfolk, när de slutligen nådde högplatån i centrala Mexiko. I början av 1325 passerade de de väldiga pyramiderna i Teotihuacan som då legat öde närmare fem hundra år. Aztekerna gav ruinstaden det namn som fortfarande används. Teotihuacan. Platsen där gudarna föddes.

Några dagar senare nådde aztekerna sjön Texcoco mitt i Mexikodalen och där fick de se tecknet. Örnen med sin orm. De visste då att de var framme. Mitt ute i den grunda sjön låg en ö. Där fanns visserligen ett mindre samhälle, men det var snabbt erövrat. Aztekerna döpte sin stad till Tenochtitlán.

Aztekernas kejsare var skickliga strateger och inom några år hade alla de omkringliggande indianfolken kuvats och tvingades delta på aztekernas sida i de ständiga expansionskrigen mot folken i imperiets ytterkant. Staden växte snabbt i takt med att riket utvidgades.

Huvudstaden Tenochtitlán växte och hade snart över hundra tusen invånare. Genom att skapa konstgjorda öar på sjön och gräva ut ett kanalsystem mellan dem fick Tenochtitlán ett utseende som påminde om Venedig. Mitt i staden låg det stora torget omgivet av pyramidtemplet för de viktigaste gudarna. Här fanns också kejsarens palats.

Krigsfångar var drivkraften för de ständiga krigen. En strid ström med människooffer fördes till huvudstaden för att gå en blodig död till mötes. Om inte de underlydande folken kunde erövra nya fångar tvingades de själva till offerplatsen.

Rekordet i den makabra dödskulten sattes av kejsaren Ahuízotl vid invigningen av den betydelsefulla krigsguden Huitzilopochtlis tempel som låg på samma plats där huvudstadens katedral ligger i dag.. Under några dagar offrades då 20.000 krigsfångar. En tjock rök låg över hela staden från alla hjärtan som brändes. Bundna bredvid varandra i kilometerlånga köer stod fångarna vaktade av soldater. Prästerna arbetade i skift med att lägga upp offren på stenaltaret och med hjälp av sina flintknivar slita hjärtat ur bröstkorgarna. Eftersom detta hände strax innan spanjorernas ankomst finns vittnesmål nedtecknat. Det berättas att stanken från alla lik höll på att kväva staden efteråt.

När den spanske äventyraren Francisco Hernandéz de Córdoba siktade Yucatáns strand 1517 var han övertygade om att han befann sig utanför det mytomspunna Indien. Nåra år tidigare hade Christoffer Columbus funnit den nya farleden över Atlanten. Men de beräkningar som gjorts av jordens omkrets var helt felaktiga och det skulle därför dröja ända till 1521, då Magellan upptäckte att det fanns en ny ocean bakom den Amerikanska kontinenten, innan européerna insåg att de hittat en Ny värld. Följaktligen kallades människorna för indianer.

Dåtidens europeer var övertygade om att i det inre av Asien någonstans fanns El Dorado, landet där allt var av guld. Francisco Hernandéz de Córdobas ptervände till den spanska ön Hispaniola, som i dag är delad mellan Haiti och Dominikanska Republiken, och hans berättelse om de små guldsmycken som upptäckts hos infödingarna på Yucatán nådde uppsnappades snart av en äregirig man vid namn Hernán Cortéz som fanns i kolonin. Två år senare hade han fått den spanske kungens uppdrag att undersöka Yucatán.

Hernán Cortéz landsteg på Yucatán men fortsatte snart vidare längst kusten till han nådde platsen där nuvarande Veracruz ligger. Här grundade han en befäst koloni som han sedan använde som bas. Informationen han samlade in talade om att det fanns en gyllne stad någonstans i det inre av landet, aztekernas huvudstad Tenochtitlán.

Cortéz hade 400 man med sig när han började sin erövring. Förutom någon präst var alla de övriga elitsoldater från världens då mest framgångsrika krigsmakt. Vapnen var det senaste som fanns att köpa. Rustningar och hjälmar, svärd, mynningsladdade pistoler och muskedunder. I styrkan ingick också ett kavelleri med stridshästar och ett artilleri med några mynningsladdade kanoner som visade sig vara synnerligen effektiva mot oskyddade infödingar.

I Aztekernas rike härskade vid denna tid kejsaren Moctezuma som naturligtvis fått rapporter om främlingarna som slagit sig ner vid kusten. Han beordrade de underkuvade indianfolk som fanns närmast att stoppa inkräktarna. När det blev dags för strid ställde spanjorerna upp sig i formation på ett öppet fält. De anfallande indianerna inte en chans mot modern europeisk stridsteknik.

Två faktorer spelade därefter till Cortéz fördel. De underkuvade folken hade vid den här tiden fått nog att aztekernas terrorregim. När Cortéz nu till syntes utan problem kunde slå tillbaka ett anfall av en betydligt större styrka var det därför många som tog chansen och gick samman med honom för att slåss mot aztekerna.

Den andra fördelen var att aztekerna trodde att Hérnan Cortéz var den mytomspunna Quetzalcóatl som varit en reslig man med vitt skinn och stort skägg och som kommit från havet någon gång på 800-talet, eventuellt till och med lite senare, och blivit konung hos toltekerna. Quetzalcóatl var en klok och rättvis regent och älskades av folket. Han bestämde också att toltekerna skulle upphöra med människooffer. Därmed utmanade han prästernas makt. Enligt myten preparerade dessa då Quetzalcóatls dryck med hallucinogena svampar vilket fick honom att uppträda så moraliskt illa att han förlorade sin aktning och tvingades avgå. Innan Quetzalcóatl seglade ut i havet lovade han dock dyrt och heligt att återvända en dag och då ge igen för missgärningarna.

Faktum är att historien om den mytiske Quetzalcóatl innehåller vissa korn sanning. Det fanns bevisligen en långväxt och skäggig härskare hos toltekerna någon gång under århundraderna 800-900. Det finns därför många som på fullt allvar hävdar att Quetzalcóatl var en skeppsbruten viking. Inte bara utseendet talar för att han kan ha haft nordiskt ursprung, han skulle också ha varit klädd i en stor rock när han dök upp och haft sedvänjor som påminde om de samtida vikingarnas. Någon från Leif Erikssons flotta som seglat söderut?

Aztekerna som hade ärvt toltekernas kultur väntade alltså med fruktan att Quetzalcóatl skulle återkomma och kräva sin rätt till tronen. Enligt de tidsangivelser som getts skulle detta dessutom ske just det år då Hernán Cortéz kom till Mexiko. Spanjoren kände naturligtvis till berättelsen om den skäggige halvguden. Han utnyttjade på alla sett aztekernas rädsla.

Efter två års hade Cortéz intagit aztekernas huvudstad och deras regim var krossad. Förräderi och sluga manövrar gjorde till slut att kejsaren Moctezuma hamnade i spanjorernas fångeskap. Sedan både han och efteträdaren Cuauhtemoc avrättats kunde Hernán Cortéz själv inta den översta posten i det toppstyrda riket.

Många azteker förslavades och tvingades bygga palats, kyrkor och gräva fram guld till de piskats ihjäl. Sjukdomar som influensa och mässlingen utplånade störa delar av indianbefolkningen. Men det rike Cortéz grundade byggde också på samexistens med de indianer som stött honom i kampen mot aztekerna och därför kunde urpsungsbefolkningen leva vidare till skillnad mot på de karibiska öarna där de utrotades. Snart hade dessutom blandäktenskap och spanjorernas kvinnorov resulterat i att den nya befolkningsgruppen mestiser.