Flamenco den starkaste spanska kulturyttringen

Flamenco räknas som en av världens mest genuina kulturyttringar. Konstarten är så unik att i december 2010 utropades flamenco till ett världsarv av FN-organet Unesco vilket ger den en särställning av Spaniens olika kulturformer.

Flamencon har sin grund i den orientaliska musik som de spanska romerna, gitanos, hade med sig när de kom till den Iberiska halvön under medeltiden. Under de århundraden fram till 1800-talet utvecklades flamencon sin form. Att musiken har sina rötter i Orienten hörs tydligt i den utdragna och klagande sången som påminner om arabisk sångteknik. Också dansens handrörelser bär orientaliska drag. Vissa dansforskare tror att dansen utvecklats ur den nordindiska så kallade kathakadansen.

Ursprungligen var sången viktigaste i flamencon och gitarren endast ett kompinstrument. Men när flamencon började spridas utanför gitanos krets dröjde det inte länge innan deras konst populariserades och musiken blev mer lättillgänglig.

Samtidigt utvecklades flamencon genom att dansen fick inslag som kom utifrån.  Höftrörelserna och pardansen kopierades av den aristokratiska franska pardansen som vid denna tid gjort succé vid hovet. Det var också nu dansarnas kläder fann sin form. Männen klädde sig redan i svarta byxor och skjortor och detta ändrades inte när flamencon svepte in i de eleganta salongerna. Men kvinnornas flamencoklänningar började sys i skarpa färger och ofta med prickar för att väcka uppmärksamhet. Prickarna kom från högadelns mode att bära svarta dekorerade sjalar. Eftersom romerna var fattiga fick de nöja sig med att sy dit prickar på klänningarna. De skarpa färgerna och oväntade färgkombinationerna förklaras av att tyg var dyrt så sömmerskorna utnyttjade de stuvbitar som fanns och resultatet blev ett färgsprakande mode som fortfarande är gällande.